Delfin

På Kolmården har vi flasknosdelfiner. Det är oftast flasknosdelfiner som man ser i djurparker. I naturen finns det flasknosdelfiner som lever i kustnära vatten och det kan bidra till att de trivs i delfinarium.

Flasknosdelfiner återfinns i alla världshaven; Stilla havet, Atlanten, Medelhavet, Svarta havet och Indiska oceanen. De kan inte leva kring polerna där det är för kallt men de lever året runt så långt norrut som utanför Skottlands kuster.

10–15 delfiner lever tillsammans

Flasknosdelfinerna lever i flockar med ca 10–15 djur i olika åldrar. Honor lever för sig och hanar för sig. Antalet individer som ingår i flocken kan variera.

Honornas flockar består av vuxna honor och deras ungar och därför är många släkt med varandra. Oftast stannar döttrarna kvar hela livet i den flock de föds, men det händer också att de söker sig till en annan flock.

Sönerna växer upp i flocken tills de närmar sig könsmognad vid 8–10 års ålder. De lämnar flocken i 8-årsåldern eller blir bortkörda för att bilda egna, ganska stora, grupper som ofta kallas för ”ungkarlsgrupper”. Ju äldre de blir, desto mindre grupper vill de vara i.

De vuxna hanarna ser man oftast i par eller i trios som håller ihop hela livet. De söker sig till honorna bara när det är dags för parning och hjälper inte alls till med ungarna. Delfinerna har ingen bestämd årstid för parning utan brunsten kan infalla vilken årstid som helst.

Perfekt anpassad för havet

Delfinens strömlinjeformade kropp är väl anpassad för att snabbt och smidigt ta sig fram i vatten. Huden har en mycket glatt struktur vilket minskar motståndet i vattnet och på så sätt sparar energi när de simmar.

Deras anatomi har utvecklats under evolutionens gång så att inga kroppsdelar sticker ut och sänker hastigheten. Ytteröronen har vuxit bort, och könsdelar och spenar sitter infällda i hudveck för att minska motståndet när de simmar.

Kroppen är också kamouflagefärgad genom att den ljusa undersidan inte syns underifrån mot vattenytan och ryggsidans mörkgrå nyans syns inte ovanifrån mot det mörka havsdjupet.

Delfinerna ser med ekolod

Delfinens ögon är placerade på var sin sida av huvudet. På så sätt får de ett mycket stort synfält. Det är endast rakt bakom sig och mitt framför nosen som de ser dåligt.

Flasknosdelfiner har bra syn men de saknar färgseende. Därför är inte synen till så stor nytta om det är mörkt eller om vattnet är väldigt grumligt. Då använder den sitt ekolod (även kallat sonar) som gör att den kan upptäcka hinder i vägen utan att se det. Det gör den genom att sända ut serier av ”klickljud”. Träffar klickljuden till exempel en fisk, studsar de tillbaka som ekon.

Med hjälp av dessa ekon kan delfinen avgöra hur långt avstånd det är till fisken, hur stor den är och kan till och med förstå vilken art det är! Och på så sätt slipper den slösa energi på att jaga efter en fisk som inte är ätlig.

Delfinernas hörsel är väl utvecklad. Trots att de saknar ytteröra har de en av djurvärldens bäst utvecklade hörsel. De kan höra upp till 150 kHz, vilket kan jämföras med hunden på 35 kHz och fladdermusen på 100 kHz. Människan hör endast upp till 20 kHz.

Delfiner saknar helt luktsinne och de har inte heller ett smaksinne som påminner om vårt. De har endast de smaker som de har behov av, som exempelvis att känna hormoner i vattnet vid brunst.

Delfinernas förfäder var fyrbenta

Stjärtfenan hos delfiner är tvärställd så att de slår med den uppåt och nedåt när de simmar till skillnad från fiskar och hajar som rör sina stjärtfenor i sidled.

Delfiner utför mer en galopperande rörelse när de simmar då deras förfäder var fyrbenta djur som levde vid strandkanterna. Det är svansen som har vuxit ut och bildat stjärtfenan medan bakbenen har tillbakabildats och försvunnit helt. Frambenen har blivit bröstfenor, som kallas för flipprar.

Fenorna har många och ytliga blodkärl så att de kan bli av med överskottsvärme när de blir varma. Delfinens kroppstemperatur är 36–36,3 °C och för att skydda sig mot kyla har de ett lager späck (fett) under den tunna ytterhuden. Ju kallare vatten de lever i desto tjockare späcklager anlägger de på hela kroppen utom på fenorna.

Så pratar delfinerna med varandra

Klickljuden som delfiner använder när de ekolodar låter ungefär som en knarrande dörr för oss människor men det är långt ifrån det enda ljudet det kan göra. Delfiner kommunicerar med varandra genom ljud och kan därför producera många olika ljud. De kan vissla, smälla, knarra, pysa och prutta. De använder sig av både ljudstyrka och varierande frekvenser; de är helt enkelt ljudexperter.

Varje delfin har sin egen visselsignatur, ungefär som ett namn, så att de vet vem som visslar även om de inte kan se varandra. Visslingarna fortplantar sig på mycket långa avstånd i vatten.

Precis som andra djur kommunicerar delfiner även med hjälp av kroppsspråk. De kombinerar ljud och kroppsspråk när de vill vara tydliga mot varandra, exempelvis när de hotar varandra. Vi människor har emellertid svårt att se delfiners kroppsspråk eftersom det inte är lika tydligt som hos andra djurarter.

Delfinens födsel kan ta fem timmar

Delfiner föder en unge, eller kalv som de kallas, efter 12 månaders dräktighet. De flesta delfinkalvar föds med stjärtfenan först. Detta tros vara en anpassning till vattenlivet så att kalven inte ska dra in vatten i lungorna under själva födseln, som kan ta upp till fem timmar.

Kalven väger omkring 15 kg vid födseln och den är knappt 1 meter lång. Eftersom den är så lång måste den ligga dubbelvikt i livmodern under dräktigheten. Med jämna mellanrum ändrar den ställning och viker kroppen åt motsatta hållet. Det bildas då veck på kalvens båda sidor och en nyfödd kalv ser därför ut att vara randig på långt håll. Dessa födselveck slätas ut successivt när kalven diar och blir rundare i kroppsformen.

Honan ger di till kalven i två till fyra år även om ungen börjar äta fisk före ett års ålder. När kalven vill dia simmar den under mamman och stöter huvudet upprepade gånger mot honans juver. Honan saktar ner farten, kalven lägger tungan runt den ena av honans två spenar som hon fäller ut från hudvecket. Att dia tar cirka sju till femton sekunder och görs medan de fortsätter att simma.

Forskarna är mycket bekymrade över alla miljögifter, som släpps ut i havet. De försämrar delfinernas immunförsvar och gör att de lättare blir sjuka. Eftersom delfinen precis som människan måste andas luft, kan den inte vara under vattenytan i mer än max tio minuter. Flasknosdelfinen rör sig ofta längs ytan och dyker i regel inte ner under ytan längre än 30-40 sekunder.

Delfinerna fastnar i fiskenät

Flera delfinarter fastnar i fiskenät och drunknar. Det mest kända exemplet är skruvdelfinerna, som dör i tonfisknät. Där är det fiskaren som ringar in delfinerna tillsammans med tonfisken i jättestora nätpåsar. Medan nätet tas upp, drunknar delfinerna. Det här drabbar tiotusentals delfiner i Stilla Havet varje år.

Men det sker något liknande på närmare håll också. Det gäller tumlaren, den enda valen som hör till den svenska djurvärlden.

Tusentals tumlare drunknar varje år i nät som sätts för bland annat torsk och plattfisk. Det beror på att de inte kan upptäcka de tunna nylontrådarna i näten med sitt ekolod. Intet ont anande simmar de rakt in i nätet, trasslar in sig och drunknar.

Kolmården har utvecklat ett varningssystem

Kolmårdens forskare har i samarbete med kollegor i Danmark och England utvecklat en ”skrämmare”, som kan sättas fast på näten. Den varnar både tumlare och delfiner så att de kan undvika att trassla in sig och drunkna i näten.

Även om djuren på Kolmården inte utsätts för alla de tuffa utmaningar som ett djur i naturen gör så behöver alla djur, både tamdjur och vilda arter, få utlopp för sina naturliga beteendebehov.

Kolmården uppmuntrar delfinens naturliga beteende

Genom att aktivera djuren och ändra deras miljö regelbundet arbetar djurvårdarna dagligen med att uppmuntra delfinernas naturliga beteende, och göra deras dagar mer spännande.

Arbetet börjar med att man undersöker hur delfinernas naturliga beteende ser ut. För delfinen kan det vara att de vill utforska omgivningen med sitt ekolod (sonar).

Jämfört med att till exempel simma omkring i ett korallrev eller en klippkust på natten så är en bassäng enkel att hantera för delfiner. Därför placerar vi ut föremål med speciella ljudegenskaper till våra delfiner. Föremålen förändrar hur delfinerna upplever omgivningen vilket skapar en ny miljö för dem.

Plaströren förändrar delfinernas värld

Vi har också genomfört ett forskningsprojekt där vi undersökt om delfinerna använder klickdetektorer som akustiska landmärken.

Klickdetektorer är plaströr som innehåller elektronik och batterier – men det är luften i dem som ger det starkaste ekot när det träffas av delfinernas sonarklickljud. Det är stor skillnad beroende på från vilken vinkel som ljudet träffar dem och det gör att delfinerna kan orientera sig i bassängen. Genom att placera ut och placera om dessa kan vi skapa en mer föränderlig miljö hos delfinerna.

Delfinerna tränas ca sex gånger per dag

Möjligheterna att jobba med delfinernas miljö ökar tack vare att delfinerna tränas. De kan till exempel hjälpa till att hämta föremål i vattnet, precis som en hund som apporterar. Träningen i sig ger en stor del av den stimulans som delfinerna behöver.

Delfinerna tränas ungefär mellan sex till åtta gånger om dagen. De kan tränas i aktiva beteenden som ger dem motion och muskler vilket är viktigt för deras hälsa och välmående.

Delfiner är mycket intelligenta djur och träningen innebär också möjlighet till mental stimulans, att de får något klurigt att lösa och att de ställs inför utmaningar som är berikande för dem.

Delfinerna tränas med så kallad positiv förstärkning vilket innebär att man belönar fram ett önskvärt beteende, ofta i små, små steg. Belöning kan till exempel vara fisk eller kel och uppmärksamhet från tränaren.

Delfinerna lämnar blodprov

Delfintränarna spelar en stor roll i delfinernas vardag och de har en mycket nära relation till delfinerna som bygger på tillit och förtroende.

Det är lätt att tro att träningen går ut på att träna beteenden som delfinerna gör i Kolmårdens delfinföreställning HOPE. Men det är faktiskt bara en liten del av all träning. En stor del är så kallad hanteringsträning.

Delfinerna tränas i situationer och till beteenden som underlättar skötseln. Det kan vara allt från att de ligger stilla och delfintränarna kan känna på alla delar av kroppen till att delfinerna lämnar frivilliga blodprov och undersöks med ultraljud.

På detta sätt underlättas skötseln och vi kan ha god kontroll på hur de mår, om de brunstar eller är dräktiga. Hanteringsträning är den viktigaste träningen, vilket djur man än har i sin omvårdnad. I stället för att vissa moment, som till exempel ett veterinärbesök, ska vara obehagligt för dem så är de tränade till detta och situationen blir då mer förutsägbar för delfinen vilket gör dem lugnare.

Delfinerna slipper buller

Delfinerna i Kolmården simmar i 6,4 miljoner liter vatten. Vattnet har en salthalt på 3 % vilket är livsnödvändigt för delfinerna.

Vattnet behöver inte vara så varmt eftersom flasknosdelfinen är vana vid många olika klimat. Vattentemperaturen hos delfinerna på Kolmården är cirka 20 grader.

Allt vatten passerar genom vår reningsanläggning under en fyratimmarsperiod. Vattnet rinner med självfall till reningsanläggningen, som ligger i ett separat hus. Där pumpas det genom filter och förbi UV-ljus, för att slutligen pumpas upp i ett torn så att det kan rinna tillbaka till bassängerna med självfall. Detta är mycket viktigt för att eliminera buller från pumpar som man annars skulle behövt ha i anläggningen.

I vattnet finns också en mycket liten mängd klor. Detta är för att döda skadliga bakterier från avföring och urin, innan vattnet når reningssystemet, vilka annars skulle kunna vara livsfarliga för delfinerna.

Delfinfödslar kan studeras i detalj

Delfinerna är kanske de av Kolmårdens alla djur som studerats allra mest.

Att överhuvudtaget forska på vilda delfiner är svårt och att till exempel få se en vild delfinhona föda är mycket svårt, eftersom födseln äger rum under vattenytan. Vad vi vet har ännu ingen kunnat se en delfinfödsel i det vilda.

Men tackvare våra undervattensfönster och det kristallklara vattnet har många delfinfödslar kunnat studeras i detalj på Kolmården, vilket lett till ökad kunskap om djuren.